Matilda

Jag kommer aldrig få veta hur det känns att vara en riktig familj. En familj med en mamma,pappa och barn.
Just nu är det bara jag och Joakim. Och jag trivs riktigt bra med det. Men samtidigt så funderar man dagligen på hur det hade varit om pappan också fanns här. Fanns under samma tak, och man levde ett liv tillsammans, delade denna glädjen om ett barn tillsammans.
Jag och Joakims pappa kommer aldrig bli ett par igen, vi kommer aldrig bo under samma tak igen.

En dag, när jag skaffar en ny pojkvän och vi väljer att skaffa barn, då får jag kanske veta hur det känns att vara en familj. Men just nu känns det så långt ifrån min värld man kan komma.

Jag och Joakim trivs bra själva, vi fixar detta tillsammans. Sköterskan på BVC har sagt att hon är förvånad över hur bra jag klarar av att ta hand om Joakim själv. Och att jag är fruktansvärt stark som klarar det, med tanke på allt som hänt dom senaste månaderna. Och jag måse själv få säga att jag är förvånad över mig själv. Trodde inte att jag var så här stark som person. Men tydligen hade jag fel. Jag är fruktansvärt glad över att jag hade fel. Jag är världens bästa mamma till Joakim, och hade inte kunnat ha det bättre än vad han har.

Och innan ni skriver och frågar, så jo Joakim träffar sin pappa. Men eftersom Joakim bor hos mig är det Jag som sköter om han, tar hand om honom, jag som ger han mat, jag som ser till att han har ny blöja o.s.v..

Cirka 1½ timme gammal Joakim <3