081006
Hur ska jag börja? Hur ska jag förklara för dig?
Jag ber inte om en chans till, absolut inte. För det vet jag att du inte ger mig.
Jag vet att jag inte var schysst mot dig, att jag inte behandla dig som jag borde.
Nämner inga namn i detta inlägg heller. Men om du läser min blogg, så vet du att detta är till Dig.
Allt började med att vi började smsa om hur mycket vi saknade varandra. Att vi tyckte om varandra.
Hur kul det skulle vara att träffas igen. Hur mysigt vi skulle ha de. Allt kändes bara så perfekt.
Jag kände verkligen att det kommer funka denna gången, det kommer bli bra. Det kommer bli som båda hoppades på.
Vi smsade några dagar & pratade i telefon varje kväll nästan.
Jag verkligen längtade efter att få träffa dig den tisdagen vi bestämde, jag längtade efter att få pussa dig & krama dig.
Sen åkte jag hem till Skåne, hem till verkligheten. Då kände jag bara, va fan har jag gjort? Vad har jag gett mig in på? Är detta verkligen vad jag vill? Vill jag träffa dig efter allt som hände mellan oss innan? Kommer det funka?
Jag hade så många tankar & frågor i mitt huvud. Jag kunde själv inte besvara dom.
Det ledde till att jag drog mig undan. Du visste att det var något med mig, du frågade! Jag svarade inte. Jag våga inte förklara hur jag kände.
Det ena bråket/tjaffset ledde till det andra. Och du radera mitt nr, min msn & allt med mig. Jag bad dig göra det.
Igårkväll skickade jag ett sms till dig.
& fick ett spydigt svar tillbaka. Visst, jag förvänta mig inget bättre svar förvisso. Men ändå! Jag kunde hoppas iaf.
Nu kan jag inte mer än att säga att jag skäms över hur jag betedde mig! Det gör jag!
Du sa igår att ett förlåt inte räcker, vad ska jag göra? Jag vill inte ha det så här mellan oss. Jag vill att vi ska kunna prata, och vara vänner. Det räcker gott för mig!
En sak ska du veta, allt jag någonsin har sagt till dig. Ångrar jag inte!
Jag har menat allt jag sagt till dig.
/M
Jag ber inte om en chans till, absolut inte. För det vet jag att du inte ger mig.
Jag vet att jag inte var schysst mot dig, att jag inte behandla dig som jag borde.
Nämner inga namn i detta inlägg heller. Men om du läser min blogg, så vet du att detta är till Dig.
Allt började med att vi började smsa om hur mycket vi saknade varandra. Att vi tyckte om varandra.
Hur kul det skulle vara att träffas igen. Hur mysigt vi skulle ha de. Allt kändes bara så perfekt.
Jag kände verkligen att det kommer funka denna gången, det kommer bli bra. Det kommer bli som båda hoppades på.
Vi smsade några dagar & pratade i telefon varje kväll nästan.
Jag verkligen längtade efter att få träffa dig den tisdagen vi bestämde, jag längtade efter att få pussa dig & krama dig.
Sen åkte jag hem till Skåne, hem till verkligheten. Då kände jag bara, va fan har jag gjort? Vad har jag gett mig in på? Är detta verkligen vad jag vill? Vill jag träffa dig efter allt som hände mellan oss innan? Kommer det funka?
Jag hade så många tankar & frågor i mitt huvud. Jag kunde själv inte besvara dom.
Det ledde till att jag drog mig undan. Du visste att det var något med mig, du frågade! Jag svarade inte. Jag våga inte förklara hur jag kände.
Det ena bråket/tjaffset ledde till det andra. Och du radera mitt nr, min msn & allt med mig. Jag bad dig göra det.
Igårkväll skickade jag ett sms till dig.
& fick ett spydigt svar tillbaka. Visst, jag förvänta mig inget bättre svar förvisso. Men ändå! Jag kunde hoppas iaf.
Nu kan jag inte mer än att säga att jag skäms över hur jag betedde mig! Det gör jag!
Du sa igår att ett förlåt inte räcker, vad ska jag göra? Jag vill inte ha det så här mellan oss. Jag vill att vi ska kunna prata, och vara vänner. Det räcker gott för mig!
En sak ska du veta, allt jag någonsin har sagt till dig. Ångrar jag inte!
Jag har menat allt jag sagt till dig.
/M
Trackback
